edvardsson.blogg.se

Ibland är livet bara helt förjävligt. Då man känner att man bara vill komma bort från ALLT. Gå ut i skogen, bygga en koja och bo där ett tag. Slippa allt. Bara ´kunnna släppa taget och inte behöva ha koll på allt och alla. Jämt och ständigt. Varje dag året om. Så känner jag just nu. Jag blir sjukt ledsen inombords när nån gör nåt sånt här mot mig. Då vill jag bara släppa ALLT!!! Blir även sjukt trött på personer som tror dem vet allt. ALLTID ska vara bäst och tål inte att dem har fel. Då vill man bara försvinna. Och när man hamnar i en sån situation när man inte vet vad man ska säga eller göra och personen blir sur på än vilket som så blir man också så där...

 

 

Jag kan sakna tiden när man var liten ibland. Ingen brydde sig om hur man såg ut, hur man va eller vad man gjorde. ALLA var sig själva och sålänge man hade kul var det ingen som brydde sig om nåt annat... Saknar den tiden. ALLT car rätt och inget var fel. Man hade kul. Man bråkade fortfarande mycket men inte lika allvarligt. Man tog inte lika hårt på det och blev man sur på nån var det bara att vända sig till nästa och va med den istället... Så lätt livet var då.

 

Saknar även tiden när mormor och jag var ute i skogen och plockade svamp var och varannan dag. JAG kände igen ALLA stigar i hela skogen. Det minnet blir bara sämre och sämre. Kan det bero på det. Att man inte är lika ofta i skogen längre??? Man går bara på samma stigar och upptäcker aldrig nåt nytt... Jaa kanske det. Nu har ju livet gått vidare. Det ENDA ungdomar gör nu för tiden är datorn! Där måste det bli ändring. Livet ut kan man ju inte bara ha sett en dataskärm. JAG har sett skogen. Alla vilda djur och ´massa coola saker. Vissa skulle bli förvånade om de såg ett rådjur. Ett rådjur ser jag var och varannan dag. OCH det är inget konstigt. Men jaa som sagt livet håller på att förändras. Så är det bara och det kan inte JAG ensam ändra på. Tillsammans kan vi kánske ändra på en liten deel av världen. Men då måste alla sammarbeta. Vilket troligtvis inte går eftersom människor knappt hälsar på varandra längre. Min spanskalärare berättade en så typisk grej.

 

Vi i sverige: Om vi står och väntar på bussen går vi ju bara och ställer oss. Vi hälsar inte på varandra utan vi går bara dit.

 

De i England: Om det står och väntar på bussen bryr de sig inte om man inte känner varandra. De kan prata på om allt möjligt. Gisela (min spanska lärare) Hade stått och pratat med en engelsman som hade berättat om sin barnbarn och lite sånt... Snacka om att vi är olika beroende på vilket land man är i. Haha!!! En sån där typisk grej egentligen.